Ladder ranch, Wyoming

Det är mörkt och jag börjar bli trött.  Utanför bilfönstret skymtar jag samma tomma ökenlandskap som varit mitt enda sällskap de senaste timmarna. Min resa från Cheyenne, Wyomings huvudstad, ut till ranchen skulle enligt Google ta fyra timmar. Det visade sig vara minst sagt optimistiskt. Sex timmar senare sitter jag fortfarande i bilen. Ranchen är nära nu, men en gropig grusväg som min hyrbil inte är byggd för gör mig orolig. Jag kollar på mobiltelefonen och inser att jag inte har någon täckning.

Tankarna börjar vandra, vad händer om bilen går sönder? Det kommer knappast komma någon körandes den här tiden på dygnet. Att gå ensam i mörkret ett antal kilometer känns inte heller så lockande, jag har fått höra att det finns både vargar och björnar i området.

Några kilometer senare är jag äntligen framme på ranchen, jag överlevde!

På morgonen får jag en guidad tur av Eamon, sonen i familjen. Den familjeägda ranchen är enorm, som de flesta rancher i området. Allt man kan se från huset ägs av familjen. Dessutom har de en minst lika stor ”ökenranch” en timmes bilfärd bort.

Hittills har cowboylivet inte riktigt varit vad jag väntat mig. Ingen på ranchen bär cowboyhatt och man ”rider” runt på fyrhjulingar eller pickups. Hästar används förvisso, men bara på sommaren.

Just nu pågår kalving och jag fick uppleva min första ”prolaps”. Begreppet används här när kossan har klämt så mycket för att få ut ungen så att livmodern börjar hänga ut där bak. Då tar man på sig en lång gummihandske, trycker in livmodern och syr fast med nål och tråd. Direkt efter det var det middag.

/Kristoffer Hellman

 

---