Kvinnofängelset i San Joaquin

Jag vet inte vad alla heter, jag vet inte vad de har gjort. Här är en liten inblick i kvinnofängelset som ligger i Kommunen San Joaquin.

Pablo Torres

Evangelium på akuten

En av kyrkorna som finns i La Legua (San Joaquin) brukar gå till Akuten på lördagkvällar som ligger i grann kommunen San Miguel och predika evangelium och bjuda på kaffe.
Kan ha varit skönt för de många som har suttit och väntat på vård sen tidigt på morgonen.

/ Pablo Torres

Yttrandefrihet

Mitt projekt har lyst med sin frånvaro här på bloggen. Anledningen är att jag inte vågat ladda upp några bilder. Någon vecka efter att jag hittat spåret i mitt projekt knackade det klockan halv åtta på morgonen på dörren, det var migrationsverket i Kuba. Jag trodde att det handlade om mitt visum, men blev intagen på förhör om vad jag egentligen gjorde där. Känslan var att de ville dra ur mig svaren, men jag höll tyst om projektet och kom med all världens förklaringar om varför jag fotade så mycket, varför jag ställde så mycket frågor och stannade på samma plats så länge.

Nog visste jag innan jag åkte till Santiago de Cuba att det finns ett antal komplikationer i det där landet, men jag trodde helt ärligt inte att de skulle bry sig om vad jag höll på med. Jag hade dittills fotat tre personer i deras liv och det var med den tredje jag kände att projektet började klicka till. Med Carmensita började jag röra mig utanför huset och gatan med kameran, det var då de dök upp, karlarna från migrationsverket.

Jag fick fotoförbud. Jaha tänkte jag, hur ska jag lösa det här. I början kände jag mig skrämd, gömde hårddisken och satt sysslolös ute på gatan och undrade vem som var spion. Försökte fota men Carmensita sa ifrån. Jag skrev och funderade mycket, försökte göra lite ”turistiga” grejer.

När det var två veckor kvar kände jag mig inte förföljd längre. Jag plockade fram kameran igen, försiktigt ett par dagar. Behövde lite grund till min text och gjorde en kort intervju, två timmar senare knackar migrationsverket på dörren. Säkerhetspolisen tog kontakt med Jesus som jag bodde hos och ja, jag hamnade på förhör igen som slutade med en utvisningsorder om att jag måste lämna landet så fort som möjligt och med hot om att jag inte får återvända till Kuba.

Här sitter jag nu i Sverige igen, i mina ögon helt oskyldig till någonting brott. Däremot med en erfarenhet av att bli bevakad, nedtystad och tilltryckt. De hade rätt hela tiden, angivarna talade sanning, men jag erkände aldrig.

/ Sandra Charina Lundin

Pikadoler

I den amerikanska södern har de allra flesta ett vapen hemma. Philip har bra många fler än så. Igår tog han med mig, som aldrig tidigare hållit i ett vapen, till en skjutbana. Efter att ha testat olika pistoler, gevär och hagelsprakare i ungefär 5 timmar så tvekar jag fortfarande lite varje gång jag trycker av. Tveksamt om de nånsin blir en skytt av mig men skoj var det.

/Robin Lorentz-Allard

Omhändertagande

Lyndsay spenderade sina två första år i fosterhem på grund av att hennes mamma inte kunde ta hand om henne.

– Jag har hört det berättats för mig att hon använde mitt huvud som askopp. Och min äldre bror bet hon i kinden.

För bara några dagar sedan fick Lyndsay veta att hennes son Kyenzie har hamnat på socialens lista ”the panel”. De tycker att hennes hus är stökigt och i och med det inte säkert för barnet. Lyndsay tycker att hon städar och gör så gott hon kan. Men deras definationer av rent verkar gå i sär. Plus att de alltid tycks komma under dagen när det är som mest stökigt i och med att ungarna stökat ner med mat och leksaker säger Lyndsay. Om hon inte sammarbetar och får ordning på sitt hem så kan de komma att ta Kyenzie ifrån henne. Så i fredags tog Lyndsay motvilligt hjälp av sin styvmamma, som bara är ett par år äldre än hon själv, och storstädade huset.

På tisdag kommer socialen på återbesök.

– Fingers crossed!

/ Carolina Wahlberg

Mahalo Hawaii

Tänkte försöka att sammanfatta mina fem veckor på Hawaii på ett kort och koncist sätt men vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Det har varit fem veckor med både motgångar och medgångar men just nu känns det som att det är skönt att de här fem veckorna har passerat och att det är dags att resa tillbaka till Sverige igen.

Bildmässigt har det varit svårt att få tillgång och variation och där känner jag mig inte riktigt klar, men när det kommer till livshistorierna jag har fått höra så är det många. Folk som jag har suttit ner och pratat med har valt att öppna upp sig och prata ut om saker med mig som de inte har berättat för andra tidigare. Överlag verkar de flesta hemlösa jag träffat här trivas med sitt liv på gatan.
– Det är enkelt att vara hemlös här, allt man behöver är ett par shorts.
Så sammanfattade en ung man som jag träffade den hemlösa situationen på Hawaii.

Jag har vid ett par tillfällen suttit ner med ett par, Daniel (bilden) och Patrick, som jobbar hårt för att komma bort från livet på gatan. När jag i veckan gick förbi dem för att säga hej då berättade de att just den dagen var den bästa dagen på länge för dem. De hade nämligen fått en check på 1500 dollar som kommer att öppna ett nytt kapitel i deras liv. Nästa månad lämnar de trottoarkanten som de sedan flera år tillbaka levt på och flyttar in tillsammans i ett rum som de kommer att hyra. Det är en början på något nytt och bättre.

//Anders Nordlén

Fair weather cowboy

Keith är 31 år gammal och ser ut som en riktig cowboy. Han har blåa jeans, en röd långarmad skjorta som delvis döljs av en svart tygväst och en mörkblå scarf som pryder halsen. Under läppen döljer sig en snus, eller snuff som det kallas här i amerika. Huden kring ögonvrån är lätt rynkig av allt kisande i den starka solen. Det enda som fattas är en cowboyhatt.

Han bor för tillfället i en husvagn på familjens bergsranch. Insidan på husvagnen är spartansk, en vedeldad spis till höger, en diskbyttta till vänster, rakt in finns ett litet matbord och en säng. Keith, som sett mina granskande blickar, förklarar att det inte är så farligt. Han har elektricitet och en laptop med internet. Bredvid hans husvagn står pappa Bills husvagn, ett betydligt större och modernare ekipage som till och med skulle göra en Svensson på campingsemester grön av avund. Keith verkar dock inte speciellt svartsjuk, ”jag bor bara här några månader i året”. Varje dag, från april till juli, rider Keith och hans far runt på familjens vidsträckta betesmarker för att titta till boskapen. Idag fick jag följa med honom ut. När det obligatoriska kaffet är avklarat sadlar vi hästarna och beger oss upp i bergen.

Korna håller för tillfället på att kalva och de nyfödda behöver öronmärkas, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Modern är beskyddande och jagar bort alla som försöker komma nära kalven. För några dagar sen stångades Keiths häst i magen av en arg ko, ”de brukar ofta bluffa, men hon menade allvar”. Vi står drygt 20 meter från en ko som vaktar sin kalv och Keith frågar om jag vill tagga den. Jag hoppas han skojar och säger lite skämtsamt att jag tar nästa. Och tur var det, när Keith närmar sig kalven blir modern agressiv. Han tar upp några stenar och kastar dem i huvudet på kon, den backar undan några meter varpå Keith blixtsnabbt går fram till kalven och klämmer fast taggen i örat. En avklarad, 25 kvar.

Vädret har varit dåligt de senaste dagarna, med regn och snö, men idag glimtar solen fram bakom molnen. Efter några timmar på hästryggen säger jag till Keith att med så här fint väder skulle jag inte ha något emot att jobba som cowboy. Keith skrattar och förklarar att det finns en term för sådana som mig, Fair Weather Cowboy.

När vi äntligen återvänder till ranchen är jag helt färdig, åtta timmar på hästryggen med bara några energibars i fickan tog musten ur mig. Jag frågar Keith hur han orkar och han svarar att man vänjer sig, koffein och nikotin hjälper också till. Vi beger oss till Bills husvagn där det vankas biffstek. Biffen kommer från deras egen boskap och är himmelskt god. Bill förklarar att de blir en hel del biff, ibland 5-6 gånger i veckan.

Om jag skulle få vara en fair weather cowboy och äta biff alla dagar skulle jag, bokstavligt talat, sadla om till cowboy på direkten.

/Kristoffer Hellman

Taklös

Idag drack jag te (och lite vodka) i en kåk vars tak var borta. De håller på att rensa eftersom det snart är rivet. Tanten som jobbade på åkern utanför hade odlat marken där i 27 år, nu ska de bort därifrån och hon får ingenting. Halva grannens land hade blivit bortgrävt inatt, några rädisor låg och skräpade i jorden medan hon arbetade på det lilla som var kvar. ”De kommer på natten, för då vet de att de inte får något motstånd”, sa hon och hytte med nävarna. Hon hade jobbat på sin plätt i fyrtio år. ”Ja, vad göra? Så är det i vårat land.”

/Simon Eliasson

Juanito ”Prövaren”

Juan Alejandro Berrios är en 30 årig missbrukare som bor ute på gatan i La Legua. Han kallas även ”el provador” som betyder prövaren, när produkterna (Droger) kommer in så är han en av många som testar dom.

I slutet på 2010 uppmärksammades Juanito på chilensk TV. Polisen hade utnyttjat honom under flera dagar då han misshandlats, torterats samtidigt som ”carabineros” alltså polisen filmade honom inne i en polisbuss. Detta varade i ca 2 veckor enligt Juanito och många poliser fick avgå.

När jag fotatade Juanito ville han endast bli fotad ”på en plats där vi var ensamma” så att ingen såg honom.

/ Pablo Torres

”The stigma is for everyone”

La Legua i San Joaquin har ständig polisbevakning. Nu fotade jag på förmiddagen men blev ändå gripen av polis, alltså är det mycket svårt att fota på eftermiddagarna/kvällar och helger då det förvandlas till ett drogcentrum.
Oftast så står det polis här på varje hörn.

Borgmästaren i San Joaquin; Sergio Echeverria (till vänster på bild) menar att den Chilenska Regeringen inte har en plan för att ta itu med La Legua och den massiva droghandeln som finns. Han tror att någongång kan det ske en förändring som det gjordes i Favelas (Brasilien) Då regeringen gick in och nästan tog slut på narkotikahandeln men då skördades många liv, något inte den chilenska regeringen vågar ge sig in på för tillfället.

/ Pablo Torres