Femtal i bus

Idag har jag hängt med de här fem busfröna. De slogs, härjade, klättrade på tak och hade sönder prylar. Och det är ju alltid roligt. Imorgon är det fredag och jag ska köpa en sjuhelvetes massa munkar och ta med mig till dagcentret jag varit på senaste veckan.

Måste bara klargöra att det inte är jag som bjudit barnen på cigg. Nog för att det kan bryta barriärer, men någon djävla måtta får det vara. Den goda mannen på första bilden hade dock inga problem att givmilt bjuda bort cancerpinnar. Arthur, i dollartecken-kepsen, är sex år.. Så fel.

/Croona

projekttankar

Det är trevligt att få gräva ner sig i ett personlig projekt i flera veckors tid. Men det är inte trevligt hela tiden. Med projektet medföljer också en ensamhet, en ångest att prestera och en tvivel. En tvivel på vad det ska bli av allt och en tvivel på om man är på väg i rätt riktning. Vissa dagar går allt ens väg. Man träffar rätt folk och känner hur allt tar fart. Andra dagar blir man konstant ifrågasatt om varför man är där och ingenting går bra. Då det känns som man är tillbaka på ruta ett igen. Så vips! Så kommer en bra dag och allt känns toppen igen. Det är verkligen en berg- och dalbana. Alla dygnets vakna timmar går åt till att fundera och tänka på arbetet. Och del dagar vill man bara gräva ner sig under en sten och aldrig mer komma upp. Men efter regn kommer solsken, säger ju Roland.

Nu är det lite mindre än hälften av tiden kvar. Om ungefär fyra veckor träffas vi alla igen. Det ska bli otroligt spännande och kul att se allas arbeten.

/ Johan Engman

Vinden hade bråttom där uppe

Idag kan man väl säga att vi haft mindre bra väder.

– Hur vet du att vi kommer att ha ett fjäll under mattan fem meter framför oss och inte åka rätt ut för ett stup när de är så här dålig sikt?

– Hur menar du? Menar du hur jag vet vars vi ska?

– Jooo, typ. Hur vet du vars vi är och att inget farligt finns framför oss?

– Vi är ju där dit vars vi har åkt så jag vet ju vars vi är på väg.

// Malin Haarala

23 år och hemlös

Som 18-åring tog Alex examen från high school men strax därefter vändes livet upp och ner för honom. Hans föräldrar skiljde sig och han själv hamnade i ett svårt heroinmissbruk. Idag är Alex 23 år och och har under de senaste fem åren vandrat runt på Honolulus gator kring Chinatown med sin rullväska tätt bakom sig i jakt på något ställe där han kan tillbringa natten. Han berättar om ett tufft klimat med rasistiska inslag mot honom som vit grabb i dessa områden men anser ändå inte att ett härbärge skulle vara en bra lösning för honom. Det är för mycket fängelsementalitet där påstår han.

Alldeles innan vi skiljs åt kollar han mig i ögonen och säger att han avundas mig och de möjligheter jag har. De orden fastnar i mitt huvud och jag kan inte släppa det han precis sagt när jag sätter mig på bussen och åker tillbaka norrut. Vi tar nog mycket för givet och reflekterar för lite kring problematiken hemma i Sverige.

// Anders Nordlén

Social orphans

De går under benämningen socialt föräldralösa. Barn som har föräldrar i livet, men som inte erbjuds en socialt trygg och säker miljö att växa upp i, allt som oftast på grund av alkohol- och drogmissbruk hos föräldrarna. Det är inte ovanligt att olika typer av våld, vanvård och ren försummelse också ligger bakom problematiken. En uppväxt i en sån här miljö kan lämna barnen missanpassade med en frånvaro av de mest fundamentala sociala förmågorna. I hemmet introduceras de, i tidig ålder, för tobak, alkohol och ibland också narkotika vilket ökar risken för tidigt användande.

Andris började röka när han var tio år gammal, han har rökt halva sitt liv.

/Croona

Äntligen!

Varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt för sig och parkera högst upp på lutningen på en snödriva, alldeles bredvid ett stup?

Vi har ÄNTLIGEN haft tur med vädret! Nu var de nästan vindstilla och solen sken, även om den inte värmde allt för mycket.

Trots det fina vädret är inte livet som renskötare alltid en dans på rosor. När vi hade lämnat Vistasdalen bakom oss och taigt oss upp för Vistasbacken så såg vi dom genast, korparna som cirklade runt på fjällsidan. Efter en snabb titt i kikaren så kan Niila konstatera att sju renar ligger döda på fjällsidan. En järv har skrämt renarna som rusat ut för stupet och ramlat ner. När vi kommer närmare så fylls hela dalen av korparnas skränande och jag börjar också se renarna som ligger i snön. Vi åker upp för sidan och jag känner illamåendet komma sköljande över mig.

Alla renskötare har sin egen märkning som är placerad i öronen på renarna. Eftersom Laevas, den sameby Niila är renskötare i, betalar ut ersättning för förlorade renar så åker vi upp till renarna och Niila skär av öronen på dem och tar dem med sig för att den ansvarige inom samebyn ska identifiera ägaren.

Livet tar inte slut för det och vi fortsätter våran tur i det härliga vädret, högre upp och längre ut i fjällvärlden.

// Malin Haarala

Arbetare

Karatjajen-Tjerkessien heter republiken som ligger granne med Krasnodar Kraj, Sochis ”län”. Många av de som arbetar här kommer därifrån pågrund av de låga lönerna och bristen på arbete därhemma. Igår träffade jag ett gäng som höll på att röja upp stranden inför arbetet som ska till med att förstärka och stadga upp så att inte havet fortsätter äta upp landet. Som det är nu försvinner en meter om året, enligt chefen på bygget. Husen rivs, bråtet samlas upp, och sen kommer betongen. Det här gänget höll på att samla järnskrot från en gammal industrifastighet. Hårt kroppsarbete. Chefen står och övervakar och dirigerar. Stannade ett par timmar – mycket skitsnack och lite plåtande.

/Simon Eliasson

Oskar

Ute på fårbetet arbetar Oskar. Det är nu 15 år sedan han kom till Wyoming och han är en av ranchens bästa fåraherdar, hans får är alltid feta och vid liv när säsongen är slut. Som fårherde tillbringar han största delen av året ensam ute i ödemarken. Han bor i en liten och sparsamt inredd husvagn, utan vara sig el eller rinnande vatten. Mobiltäckningen är begränsad, när han på kvällen ringer hem till sin fru i Peru trycker han telefonluren mot fönsterrutan för att inte tappa signalen. Utanför fönstret fyller en enorm stjärnhimmel ut tomrummet ovanför prärien. När solen kastar sina första strålar på det karga landskapet är Oskar redan i rörelse. Kaffe kokas på den gasdrivna spisen, mat blir det först vid lunch.

Livet som fåraherde är hårt, förhållanden ute i ödemarken tär på kroppen. I ett landskap utan vare sig träd eller kullar finns det inget som hejdar vindens framfart, och ett kyligt klimat gör inte saken bättre. Var tionde dag kommer förnödenheter från ranchen, om vägarna är farbara. Under vintern kan det dröja veckor innan det går att nå fårherdarna med bil. De överlever genom att smälta snö till sig själv och till sina hästar.

/Kristoffer Hellman

Mitt i bibelbältet

Bayou La Batre ligger mitt i USAs bibelbälte och att religion är en stor del av samhället märks. Stadens 2.500 invånare har ett tiotal olika kyrkor att välja mellan och jag har under hela min livstid inte blivit välsignad så många gånger som jag blivit under min tid här. Under hela den gångna veckan har det dessutom varit s.k. ”revival meetings” varje kväll. Olika pastorer predikar med inlevelse (minst sagt) och de flesta som lyssnar är nästan i trans. När jag var på väg från tältet där spektaklet ägde rum jagade pastor Gary Keylon (på bilden ovan) ikapp mig och sa att han tyckte att jag skulle komma tillbaka utan kameran och bara lyssna. Något nytt besök blev det inte för min del men det var kul att plåta.

/Robin Lorentz-Allard

Tre trevliga damer

Alla jag pratar med säger att Rosengård har ett dåligt rykte. Ett rykte som de inte tycker är rättvist. När man googlar på stadsdelen är det många träffar som handlar om kravallerna 2008. Många menar att väldigt få av människorna som bor här var med och att det kom folk från andra stadsdelar som passade på att kasta sten på polisen och elda bilar när de hade chansen. Sedan fick Rosengård skulden.

Idag när jag var på väg till en inbokad intervju gick jag förbi de här damerna. De satt i en av stadsdelens många parker/grönområden och deras döttrar klättrade i klätterställningarna på lekplatsen vid sidan om.

– Åh, ta en bild på min dotter, utbrister en utav dem.
De bjuder mig på kaffe, nötter och digestive och vi pratar.
– Rosengård är jättefint, jätteroligt. Vi trivs mycket bra!
– Det finns problem i hela Sverige, inte bara här. Det finns problem i andra delar av Malmö men det skrivs inget om det. Media ser bara Rosengård, de visar bara en sida.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge då jag tvungen att gå till min intervju, men jag kommer säkert att gå tillbaka igen (de brukar fika där ofta). Kanske bäst att baka lite bullar och ha med i kameraryggsäcken så att jag kan bjuda nästa gång.

/ Sanna Dolck